Orderingången till den svenska industrin blir allt svagare samtidigt som lagren växer. Det framgår av Swedbanks/Silfs inköpschefsindex (PMI) som offentliggjordes nu på förmiddagen. Och just kombinationen av minskad orderingång och växande lager är ingen rolig signal. Det tyder nämligen på att tillväxten i den svenska industrin nu mattas av, och det i snabbare takt än vad de flesta räknat med.

Indexet sjönk till 56,1 i maj från 59,8 i april. De flesta bedömare hade räknat med ett index på runt 59. Indexet kan visserligen variera rätt ordentligt från månad till månad, och så länge det ligger över 50-nivån befinner sig industrin i tillväxt, men nedgången mellan april och maj var ovanligt stor och det är oroande. Motsvarande index i omvärlden har också visat en nedgående tendens den senaste tiden, vilket är en tydlig signal om att den globala tillväxten har växlat ned. Med dagens siffra har vi lagt ännu en bit verklighet i Riksbankens vågskål. Den har nu tippat över i duvornas favör.

Idag presenterade SCB statistik över bostadsbyggandet under årets första kvartal. Pressmeddelandet kröntes med rubriken ”Fortsatt ökning av bostadsbyggandet” och i ingressen kunde vi läsa att byggandet hade ökat med hela 63 procent jämfört med första kvartalet 2010. För den som inte är insatt i frågan låter det nog som att det är ordentligt drag under galoscherna i byggsektorn. Det är det inte.

Låt oss ta Stockholms län som exempel. Under kvartalet påbörjades byggandet av 1698 bostäder i länet. Siffran gäller lägenheter i både småhus och flerbostadshus. Om det fortsätter i samma takt året ut, kommer totalt 6792 lägenheter i länet att ha påbörjats. Den siffran är bara intressant om den sätts i relation till behovet, som enklast visas av befolkningsökningen. 2010 ökade länets befolkning med 35 161 människor. Bostadsanalytiker brukar räkna med att byggandet måste öka med 0,6 gånger folkökningen om inte boendetätheten ska öka. Om folkökningen i år landar i samma härad som förra året, skulle det i så fall behöva byggas ungefär 20 000 lägenheter!

Visst är det bra att byggandet ökar, men det går tyvärr på tok för långsamt. På sikt är det ett allvarligt hot mot Stockholms fortsatta tillväxt och möjlighet att vara hela landets ekonomiska motor.

Inflationen mätt med KPI steg till 3,3 procent i april. Långt över Riksbankens mål med andra ord. Men KPI ger inte rätt bild av pristrycket i den svenska ekonomin, speciellt inte i nuläget. Det beror på att KPI under ett bra tag tryckts upp av Riksbankens räntehöjningar och den globala prisuppgången på energi och livsmedel. Därför fokuserar Riksbanken på ett underliggande inflationsmått som kallas KPIF. Det är KPI rensat för ränteförändringar. Mätt på det sättet uppgick inflationen i april till 1,8 procent. Om vi även rensar bort effekterna av den globala prisuppgången på energi och livsmedel låg inflationen runt 1 procent i april.

Men varför ska man rensa bort energi- och livsmedelspriser? Det viktigaste skälet är att de är mycket volatila, d.v.s. de rör sig mycket upp och ned. Att det är så beror på att de påverkas av kortsiktig spekulation och faktorer som inte människan styr över, som väder och naturkatastrofer. Dessutom kan ju inte Riksbanken påverka dessa priser genom att höja eller sänka sin ränta. Det är först när de påverkar mer trögrörliga inhemska priser som det finns anledning att oroa sig för inflationen. Skulle det ske, måste Riksbanken agera. Just nu finns det dock inga tecken på att det har skett. Trots det har vice Riksbankschefen Svante Öberg vid flera tillfällen motiverat sin hökaktiga hållning med risken att lönerna ska dra iväg. Ingen kan självfallet ta ifrån honom den rätten, men frågan är om det är en vettig strategi. Risken är stor att effekten blir den motsatta. Högre räntor påverkar ju hushållens plånböcker direkt via högre lånekostnader. Om Riksbankscheferna säger att de ska höja räntan kraftigt framöver, skulle åtminstone jag ta hänsyn till det i mina lönekrav. Det är en helt annan sak att varna för att räntehöjningar kan bli en följd av för kraftiga lönestegringar är sin sak. Det kan ha en återhållande effekt på löntagarnas organisationer. Men att höja innan lönekraven ens har formulerats är minst sagt tokigt.